Vilken typ av AI-användare är du — och spelar det egentligen någon roll?

Du har säkert märkt det redan: sedan AI blev en del av vardagen har kollegorna delat upp sig i typer. Någon slänger in en fråga i Copilot och kopierar svaret rakt av. Någon annan använder AI för att testa sina egna idéer mot väggen innan de går vidare. En tredje undviker det mesta, av principskäl eller av oro. Ingen av dem är dum. De svarar bara olika på samma fråga: vad gör du när tänkandet blir billigt?

Tre sätt att möta AI

Skribenten David Brooks skrev nyligen en essä i The Atlantic, “The People Who Will Thrive in the AI Age”, om just det här. Hans utgångspunkt är ett psykologiskt begrepp som kallas need for cognition — hur mycket en person faktiskt tycker om att anstränga sig mentalt. Det korrelerar med intelligens, men är inte samma sak: du kan vara skarp och ändå helst slippa tänka hårt, eller mindre snabb men djupt road av det.

Utifrån det ritar Brooks upp tre sätt att möta AI:

• Den produktiva passageraren. Låg lust att anstränga sig. AI blir en genväg förbi tänkandet, inte ett verktyg för det — och på sikt tränar man bort just den förmåga man slutat använda.
• Den motvilliga optimeraren. Vet att för mycket bekvämlighet kostar, lovar sig själv att hålla emot — men vardagsstressen vinner oftare än man vill erkänna.
• Maratonlöparen. Söker upp det svåra med flit. Den här gruppen använder inte AI som ett orakel för snabba svar, utan som en sparringpartner: något som får de egna idéerna att hålla för en match, inte något som tänker istället för en.

Känner du igen dig i en av dem? Bra. Det är hela poängen med att sätta ord på det. Men stanna inte där.

Typen du är idag är inte typen du är dömd till

Brooks eget viktigaste påstående är inte de tre typerna. Det är att ingen av dem är permanent. “When intelligence is plentiful, volition is valuable.” Viljan att anstränga sig är, med hans egna ord, extremt känslig för sammanhang. Den byggs upp eller bryts ner av vanorna runt dig, inte bara av vem du “är” som person.

Det märks konkret i forskningen han refererar till. En studie på koloskopiläkare i The Lancet Gastroenterology and Hepatology visade att träffsäkerheten i att upptäcka förstadier till cancer sjönk mätbart när läkarna arbetade utan AI, efter en period då de haft stödet tillgängligt. Inte för att läkarna blev sämre människor, utan för att en muskel som inte används tappar styrka. Samma sak gäller ditt eget omdöme på jobbet: lutar du dig alltid på det första AI-svaret, är det den muskeln som blir svag.

Skillnaden mellan passageraren och maratonlöparen handlar alltså mindre om personlighet och mer om en vana du kan välja: låter du AI göra tänkandet åt dig, eller låter du det utmana ditt eget först?

Den fjärde vägen: vad gör du med tiden du får tillbaka?

Brooks tre typer beskriver hur vi skyddar oss mot att AI gröper ur tänkandet. Det är en viktig fråga, men den missar en större: vad gör du med allt du plötsligt hinner med? Nathaniel Whittemore, som diskuterat essän i sin podcast The AI Daily Brief, lägger till en fjärde hållning som vi tycker fångar något Brooks tre lådor inte gör — ambitionsanvändaren. Den som skyddar sitt tänkande och sedan lägger den vunna tiden på sånt som förut inte gick att hinna med.

Det är skillnaden mellan att fråga “hur skyddar jag mig mot att bli passagerare?” och att fråga “vad skulle jag göra om jag hade en extra dag i veckan, och hur tar jag mig dit?”. Den första frågan handlar om att inte tappa mark. Den andra handlar om att faktiskt vinna något.

Vägen framåt, konkret

Ingen av oss behöver vara maratonlöpare jämt. Men tre vanor flyttar dig i rätt riktning, oavsett var du börjar:

• Landa själv innan du frågar. Tänk klart färdigt en gång, sen ber du AI utmana slutsatsen — inte tvärtom. Det håller tänkandet i dina händer.
• Dra en gräns mellan rutin och riktigt arbete. Låt AI sköta det mekaniska: sammanfatta ett möte, skriva ett rutinmail. Behåll det som kräver ditt omdöme själv.
• Fråga vad du vann tid till, inte bara vad du sparade tid från. Sparad tid som bara fylls med mer av samma sak är ingen vinst. Vunnen tid som går till något du annars aldrig hunnit med, är hela poängen.

Vilken typ du är idag spelar mindre roll än vilka vanor du bygger härifrån. Det är fullt möjligt att vara motvillig optimerare på måndag och maratonlöpare på fredag — det handlar om sammanhanget du sätter upp åt dig själv, inte om vem du “egentligen” är.

Källor: David Brooks, “The People Who Will Thrive in the AI Age”, The Atlantic (2026). Ambitionsanvändar-vinkeln inspirerad av Nathaniel Whittemores resonemang i podcasten The AI Daily Brief, avsnittet “How to Help People Thrive with AI” (2026-07-12).